Inte långt efter att ha adopterat en liten kastanje- och beige kattunge, flög min dotter och hennes man till Kenya för att besöka hans familj. De skulle vara borta i en månad, så de bad mig att kattsitta. Hemma hos mig. Min hus, som var djurfritt (och därmed bekymmersfritt) för första gången på många, många år. Motvilligt gick jag med på det.
Även om Marcy och Basil så småningom kom hem från sin semester, gjorde katten det aldrig. De verkade inte särskilt angelägna om att hon skulle gå med dem igen. Det var så Zizi (förkortning av "lazizi", som betyder "älskling" på swahili, vilket, wow, vilken missvisande benämning) kom att leva med mig. Hon var en elak liten kusk när hon kom hit, och hon har vuxit till en ansenlig elak kusk. Den sortens katt som väser åt mina bedårande barnbarn. Som terroriserar djurvakter. Som blottar sina tänder mot min man och mig – själva händerna som matar henne! Hon måste sövas för resor till veterinären, där de, när vi väl kommer, ger henne ännu mer lugnande medel innan de vågar undersöka henne. När vi håller fester måste vi barrikadera henne i ett sovrum och sätta upp skyltar: VARNING: KATTEN LEKER INTE BRA MED ANDRA! Du kan helt enkelt inte stryka henne över ryggen eller klia henne på hakan ostraffat; när som helst kommer hon att vända sig mot dig.
Med tiden har jag dock kommit att beundra hennes attityd (katitude?). Samhället vill att vi alla ska vara så varma och gosiga nuförtiden. Zizi säger åt helvete med det. Hon låter det hela hänga ut, oförskämd av våra straff eller barnbarnens desperata önskan att bli vän med henne. Hon lever livet på sina egna villkor. Det gör de sällsynta tillfällena när hon visar vad någon kan tänkas tycka om tillgivenhet - när hon lindar mina anklar när jag öppnar en burk Fancy Feast eller värdar mig att jaga en av de sju miljoner leksaker jag har köpt henne – desto mer meningsfull.
Zizi har varit här i åtta långa år nu. Om hon skulle värma upp till oss, skulle hon säkert ha gjort det vid det här laget. Situationen är hopplös. Hon gör livet svårt på så många sätt. Och ändå. Den här tiden på året, när kyliga nätter frost, tänder gräsmattan och verandalamporna tidigt, när jag kryper upp på soffa med en varm filt över mitt knä, Zizi hittar dit, tyst och smygande, och gör sig lite bo. Jag kliar henne i öronen och hon sträcker ut nacken för att möta min hand. Zizi och jag har samma sorts avspänning som vi gör med familjen för semesterperioden, födda av sed och längtan och delade minnen. Ja, kusin Sam är en envis tönt, och faster Ellie gör dig lite galen med sina knasiga sätt. Men det är en stor kall värld där ute, och vi söker tröst varhelst vi kan få den.
—Sandy Hingston är biträdande redaktör på Philadelphia Magazine.