Country Living-redaktörer väljer varje produkt som visas. Om du köper från en länk kan vi få en provision. Mer om oss.
Mitt fulla namn är Sara Kathryn, men det har aldrig betydd mycket för mig. Jag är uppkallad efter mormödrar, svartvita ansikten jag har sett på bilder men vars historier jag aldrig hört. Utöver deras namn visste jag nästan ingenting om mormor Sarah och mormor Katie, inte ens var de kom ifrån.
När jag som barn fick klassprojekt som krävde att jag skulle spåra mitt släktträd, träffade jag alltid snubblor. "Var kommer vi ifrån?" Jag hade frågat mina morföräldrar.
Min farfar, en jovial tandläkare med en förkärlek för korniga skämt och bollband, var karakteristiskt optimistisk. Men vid denna fråga stärkte han: "Vi är judiska", svarade han. Varje gång.
"Men morfar," insisterade jag, "Det är ingen plats. Var är vi från?"
Trots mina protester gav han mig aldrig något annat svar. Det var allt som var till det.
Ändå längtade jag efter att veta mer om min familjehistoria och vilka historier våra rötter berättade. Jag hade aldrig någon aning om att mina morföräldrar höll hemligheter; Jag tänkte helt enkelt att de inte kunde berätta för mig om vår familjehistoria eftersom de inte visste det.
När min morföräldrar dödade, fruktade jag att möjligheten att lära sig vår historia skulle försvinna för alltid - men livet har ett roligt sätt att avslöja sina hemligheter precis när du behöver dem mest.
När jag gick igenom deras ägodelar efter min mormors begravning gjorde min farbror en häpnadsväckande upptäckt: I en fil med gamla dokument, han hittade kopior av mina morföräldrarnas födelsecertifikat, som innehöll fullständiga namn på deras föräldrar - inklusive min farfar mor.
Vi visste alla att mormor Katie hade emigrerat från någonstans i fd Sovjetunionen, men det var det Allt vi visste. Hon talade begränsad engelska, och ingen, min farfar inkluderade, visste inte ens hennes jungfrun. Men där, på ett gulfärgat papper som hade gjorts i en låda alla dessa år, var hennes fulla namn: Katie Roskin.
Yrke: Hemmafru
Födelseort: Ryssland
Min familj satt tillsammans i en bedövad tystnad. Att lära mormor Katys efternamn kändes som startstycket i ett pussel som vi var säkra på att vi aldrig skulle lösa. Jag tog foton av födelsecertifikaten och återvände hem mitt hjärta till Google och letade efter ålderdomlig invandring poster som kan indikera när Katie och hennes make, Joe, kom till detta land - eller, ännu viktigare, var de kom från.
Tyvärr hade jag ingen tur - men snart, i en handling av slump eller välsignelse, avslöjade en annan hemlighet sig. En vecka efter min mormors död kontaktade en avlägsen kusin oss för att säga att han spårade vår familjs släktforskning som en del av hans examensarbete.
Denna kusin hade översatt ett brev skrivet till mormor Katie 1935 av sin mor; det hade länge varit i besittning av en släkting som inte kunde läsa den. Det översatta brevet avslöjade många detaljer om Katys liv. Det berättade för oss att hennes efternamn hade varit Suraksi, inte Roskin, innan hon emigrerade. Det berättade att hennes mamma, Chana, levde i fattigdom i en liten polsk stad som heter Knyszyn. Det berättade namnen på andra släktingar och avslöjade att innan kriget hade Katys bror invandrat till Argentina.
Och även om det inte sa så, berättade det implicit att vår familj också delade den tragiska historien som så många judar med kan berätta: Chana och hela hennes familj, förutom Katie och hennes bror, antogs ha blivit mördade i Förintelse.
Ett senare e-postmeddelande från denna nyupptäckta kusin bekräftade att han nyligen hade talat med Katies brorson, 82 och bosatt i Buenos Aires, som bekräftade att resten av familjen var bland Knyszyns 2.000 mördade judar.
Som en amerikansk jude utan kunskap om mina förfäder har jag alltid varit ett steg bort från Förintelsen. Jag har känt smärtan och sorgsenheten att komma från ett folk som en gång var målet för folkmord, och med ingen känd familj, har jag gått genom Holocaust-museet med tårar in mina ögon. Jag har sorgat de som lämnade ingen bakom att sörja dem. Men ibland har jag känt mig skyldig för min sorg: Vem ska jag känna sådan sorg när jag inte har några personliga kontakter?
Nu vet jag. Min familj dog också i förintelsen. Bland de namnlösa ansikten och de oidentifierade siffrorna var mina riktiga släktingar, vars blod jag bär.
Det förändrar mig inte. Jag förblir ansluten till alla de som mördades och fortsätter att känna att jag också är deras familj. Att ha en individualiserad anknytning till Förintelsen gör mig inte på något sätt mer judisk - och ändå känner jag mig mer fullständig när jag känner till detaljerna i min egen familjs historia, hemsk även om de kan vara det. Nu när jag går genom Holocaust-museet eller tittar Schindlers lista, Jag vet slutgiltigt att mitt eget kött och blod dog också där. Denna historia är inte bara teoretisk; det är personligt också.
Min far dog när jag var ung, så jag har ingen kunskap om hans familjehistoria; så att lära mig allt detta om min mammas familj var verkligen det enda släkthistoria jag någonsin har avslöjat, vilket gjorde det så mycket viktigare för mig.
Jag kommer förmodligen aldrig att veta mycket mer om min familj, men dessa bitar räcker för mig. Mitt namn har aldrig betydd mycket för mig - tills nu. Jag hoppas att jag kommer att vara värd att bära min mormors namn och fortsätta med deras blodgränser.
Relaterade berättelser: • Det tog min mamma 50 år att prata om hennes Holocaustupplevelse• Min farfar skulle ha skjutit mig: lära sig om en familjs nazistid• Hur en tågbiljett från 1856 löste min familjs största historia